”You need to become the new Peter Brooks. The new Jacques Lecoq, the new Arianne Mnuoskin, the new Pina Bauch. Go out there and change what theatre is and what it can be.”

Det är James Sutherland som talar. James är min huvudlärare på teaterprogrammet. Jag är typ 25 år och tycker att han är fantastisk. Och pretantiös. Och skitläskig. Och inspirerande. När jag tillslut tar min examen vid 26 års ålder är jag den första svensk någonsin med en Bachelour of Arts (with Honours!!!) i fysisk teater från East 15 Acting School. Jag har bestämt mig för att resa tillbaka till Sverige och lägga det för mina fötter. Jag sitter på något som ingen annan har och jag är redo att förändra konsten!

Jag skrev till och presenterade mig för varenda teaterchef i landet. Konstigt nog kom det bara en handfull svar som tackade för mitt mail och lovade att spara mitt CV inför framtida rekryteringar. Lät hoppfullt! Och även om ingen ville anställa mig så kunde jag göra min egen teater. Jag är teatermakare, specialiserad på fysiskt teater och devising. Ge mig en kvadratmeter så ska du få konst!

Tillsammans med några andra scenkonstnärer bildade jag en frigrupp och började skapa egna föreställningar. Vi utvecklades, jag lärde mig mer och mer. Inte bara om mitt eget konstnärskap, utan också om hur den svenska teaterbranschen fungerade. Som att det knappt nånsin hålls några auditions för teaterskådespelare.

”Du måste börja umgås i rätt kretsar. Bjuda in regissörer och producenter till dina föreställningar så att de vill anställa dig sen.”

Slitet med att ha en egen, underfinansierad frigrupp kombinerat med slitiga ”brödjobb” och frilansande i olika småprojekt och med osäkra anställningar började långsamt förvränga min motivation. En kväll står jag på scenen inför en knökfull publik. Folk sitter bokstavligen i knät på varandra för att få plats. För att de så gärna vill se vår föreställning.
Men jag är sur.
Jag är sur och besviken för regissören och de två producenterna som bokat biljetter till samma föreställning har inte dykt upp.

Någonstans här börjar jag känna att jag är på väg i fel riktning.

Vad hände med den där hungriga, självsäkra personen, övertygad om sitt eget värde och kompetens? Vad hände med ”ge mig en kvadratmeter och jag ska ge dig konst”-inställningen?

Varför vill jag göra teater? Är det för att andra som också håller på med teater ska komma och titta på mig och tycka att jag är beundransvärd (eller bara hoppas att jag ska komma och titta på deras uppsättning nästa vecka)?
Det kanske bara är jag, men jag har tyckt mig märka att teatersverige lider av en besatthet av sina egna utövare och ett bristande intresse för dem som verkligen borde vara viktigast: publiken.
För vem skapar vi teater? Vem tar del av den? Vem tilltalas? Vem har tillgång?

Jag kommer från Åmål. Det är Dalslands enda stad med ungefär 9000 invånare. Sen jag var tonåring har jag vetat att om jag vill arbeta med teater kan jag inte bo i Åmål för där finns ingen teater. Inte ens en amatörteaterförening, än mindre en professionell grupp.
De senaste månaderna har jag börjat ifrågasätta hela det där tankesättet. Varför ska alla vi som vill jobba med scenkonst knö ihop oss i de största städerna och slåss om de små medlen och det begränsade utrymmet som finns här? Att det inte finns nån teater i Åmål är väl en utmärkt anledning att göra teater just där?!
I Åmål finns inga inflytelserika teaterprofiler som jag skulle kunna klättra på. Om jag ska spela där MÅSTE jag göra det för publiken.

Det här är bakgrunden till min projektidé. Jag vill frigöra mig från hetsen och pressen jag upplever i teatercentra och placera mig någonstans där jag bara har mig själv och människorna jag hoppas få spela för.

Så i slutet av november förra året reste jag hem. Till Åmål. Jag hade ingen plan, bara en känsla av att jag behövde vara där.

När jag vaknade den första morgonen satte jag på P1. Där intervjuades 2016:s Augustprisvinnare, författaren Lina Wolf och hon säger såhär:

”Det blir mycket lättare om man som författare tänker att saker kommer till en istället för att man ska söka upp dem, för då kan allt bli oerhört betungande /…/det är ett väldigt /…/ jobbigt sätt att tänka att man ska skapa nånting. Det är mycket lättare att tänka att man ska lyssna på nånting som… som redan finns.” 

Lyssna på något som redan finns…

Jag läser Marit Kaplas artikel Att skriva i Aleksijevitj fotspår (Ord & bild, nr 2, 2016). I den citeras författaren, journalisten och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj:

”Jag har inga knep, inga färdiga frågor. Jag intervjuar inte folk. Jag kommer hem till dem och vi samtalar om livet. Det är som Dostojevskij sagt: två människor möts och försöker upptäcka ett mänskligt språk. Vi pratar om frågor som verkligen intresserar mig själv. Det är viktigt i ett samtal, att själv vara intressant för den andra människan. Jag tror att det hos alla människor finns en önskan om att ha ett riktigt, allvarligt samtal med en annan människa.”

”En liten bit litteratur kan glimta till överallt.”

Jag går ut på stan. Under en dag samtalar jag med en kulturvetare, fyra män i trettioårsåldern på jobblunch, två butiksbiträden och en frisör. Jag spelar in merparten av samtalen.
När jag den kommande veckan börjar transkribera inspelningarna glimtar teater till både här och där.

På vilket sätt är då det här projektet ”fördjupat skådespeleri”?

Jag vill framförallt använda mig av devising, verbatim/dokumentär teater och stå-upp-teknik. Devising kan vara olika saker, men för mig är den viktigaste aspekten av devising att inom den formen kan skådespelaren vara teaterns primära kreatör. Jag tror på skådespelaren som en konstnärligt drivande kraft.

Verbatim är en latinsk term som kan översättas som ”ord för ord”, ”att med exakt samma ord återge en utsago”, ”ett direkt citat”. I engelskspråkiga länder finns begreppet Verbatim theatre. Texten i såna pjäser består av ordagrant återgivna intervjuer med människor runt specifika händelser eller ämnen. I Sverige används begreppet dokumentär teater om liknande produktioner, men som jag förstår det ingår ofta ett visst mått av dekonstruktion i den typ av uppsättningar, vilket ju påverkar ”ord för ord”-konceptet.
Jag är intresserad av att samla material från människor jag möter och talar med i Åmål och använda deras ord för att skapa en föreställning.

När det kommer till stå-upp-tekniken är det kanske inte främst målet att vara rolig och locka fram skratt hos publiken som intresserar mig. Det jag är nyfiken på är direktkontakten med sin publik som jag uppfattar att många stå upp-komiker har. En lyhördhet gentemot dem som tittar och en öppenhet för att låta sig påverkas av publikreaktionerna. Det skulle jag vilja ha med som ett element i min föreställning.