Under vårterminen 2017 blev vi uppmuntrade att skriva manifest. Jag kan tycka att manifestet i sin form är lite pressande. Ett gäng påståenden på rad och inte särskilt mycket utrymme för diskussion. Visst har jag ideal och åsikter, särskilt när det kommer till teatern, vilket ju är min stora passion i livet, men jag vet ju också hur personlig konsten är. Jag vill inte sälla mig till skaran av ”sanningsägare” som ”minsann vet hur saker och ting ska vara”. Därför har jag inkorporerat vad jag vill kalla veliga fotnoter i mitt manifest. Tanken är att de ska mjuka upp tonen och kanterna en smula och samtidigt stärka mig i det jag faktiskt tycker är viktigt.
Så med detta sagt, här är mitt teatermanifest. Håll till godo!
Sannes teatermanifest
– med veliga fotnoter
En skådespelare är en självständig, kreativ kraft.[1]
Teater uppstår i mötet mellan skådespelare och publik.[2]
Teater är en låtsaslek. Det är det som är så bra.[3]
Det finns många olika sätt att göra teater på.
Missta inte den dominerande genren, stilen eller arbetsmetoden i en kultur eller ett sammanhang för ”rätt” och allt som avviker från den som ”fel”.
Huruvida en uppsättning är ”bra” eller ”dålig” är en subjektiv åsikt och kan variera lika mycket som antalet individer som deltar.
Publiken är viktig.
Publiken är viktigare än recensenterna.
Skådespelarens drivkraft att skapa teater bör komma ur en längtan, rentav ett behov att möta en publik och dela någonting med dem.[4]
Det är lätt att förledas att söka uppmärksamhet, ära och pengar genom teatern. Om något av detta infinner sig är det naturligtvis en trevlig bieffekt. Men om skådespelaren finner att det är allt det handlar om riskerar hen att urholkas och tappa den kreativa lusten.
Om fler skådespelare arbetar tillsammans bör var och en sträva efter att få sina medspelare att se fantastiska ut.
På så vis kan vi avlasta varandra och fokusera på vad vi ger våra medspelare, snarare än att oroa oss över hur vi själva framstår.
Det är upp till varje ensemblemedlem att sträva efter trygghet och förtroende i gruppen.
En skådespelare bör älska sina medspelare.[5]
Att älska är en aktiv handling och något en kan välja att göra. Välj kärlek!
[1] Om den vill.
[2] Om det inte är en annan form av teater som jag inte kommer på i skrivandets stund. I så fall är teater det också.
[3] Eller dåligt. Ibland önskar en ju att verkligheten var mer som låtsasheten.
[4] En vansinnigt idealistisk idé som en kan bli tokig på när hyran ska betalas. Men det är en bra grej att intala sig när världen framstår som dum i huvet och inte uppskattar ens konstnärskap.
[5] Det här är svårt om någon beter sig som en röv. Om någon beter sig som en röv kan du be den läsa det här manifestet och sedan återkomma med reflektioner.